estheralmstrom

Ett litet steg för för er, ett stort steg för mig. Att kämpa med att vara konstruktiv i tröttheten, och vinna. Full gas förstås när pappa hämtade, sen, efter ett tuggummi, la sig tröttheten som en våt filt. Fick i mig nån tomat och nån mat var det inte att tänka på, men sen sa jag ok, en tugga, blev två. Sen tog jag paus. Pappa trodde att jaha, dags att förbereda natten och välling. Då ville jag ha flingor och mjölk istället. Gick sämre. Pappa sa nåt om frukost och mellis, men inte middag. Efter lite gråt (från mig...) som sen växte från ologiska till sunda resonemang kom vi faktiskt överens om att om jag tuggade i mig några rejäla tuggor så kunde jag få lite flingor och mjölk efter maten, om jag nu var så sugen. Och jag tuggade på rejält, och vi snackar currykycklinggryta (dagens kött på tornet...)! Jag kan prova jag, och tycka om! Efter välförtjänt skål flingor sa jag, nu vore det kul att gå ut en stund och leka, hur kärnfriskt klokt som helst. Vi hade en ljuvlig halvtimme med frisk luft på gården, jag sa om en sandkaka i form av en liten fågel, "den är så söt så man dör". Det är jag med tänkte pappa stilla, kände jag. Sen sa jag, nu räcker det. Inne gick det väldigt snabbt och jag somnade i princip till att Tiger vågade klättra ner för trädet. Precis som jag vågade slåss mot tröttheten på ett sätt pappa iallafall inte sett förut. Nytt kapitel! E