estheralmstrom

Ja nu får ni börja fånga dagarna, som om ni inte gjort det innan... Och det är jag förstås jätteglad för, att ni är med mig så fantastiskt på min resa. Men nu går det snabbt, och innan ni hinner nysa har jag börjat skolan och sen, ja, sen är jag inte samma lilla prinsessblomma man kan packa ihop i famnen, även om jag nog kommer krama er livet ut. Krama livet ur er... Men detta slog mig och pappa idag. Började med att jag inatt gick upp från min säng, in på toa, fixade nr 1 helt själv på sitsen, gick tillbaka, la mig, och somna. Pappa vaknade av nåt och kände nåt var annorlunda. Glänten på min dörr och spår som blott pappas detektivögon kunde se på toa fick honom att le med tårade ögon där mitt i vinternatten den 12e februari 2012. Och idag berättade jag att jag hade gjort nr 2 från a till ö på dagis med hela proceduren helt själv, som jag liksom var stolt över det också. And I should. Var trött ikväll, lite hosta kvar, och jag är väl inte 100, men väl 98. Somnade tidigt, men, som vanligt, innan jag lägger mig, säger jag helt av egen vilja, även om jag inte ägnat dom en tanke sen hemkomst, gonatt till allram och tjet, som den mest naturliga handling i världen. Man säger gonatt, så är det bara. Så lilla jag E accelererar i eget handlande, eget större tänkande, eget ansvar (huvva, detta vuxna ord), och jag säger bara, häng med, och håll mig kvar i handen, sådär som bara ni kan. E