estheralmstrom

I måndags gjorde mamma och jag en bakläxa. Och det handlade inte om att jag låg bak på nåt sätt utan att vi skulle baka och räkna mått på kors och tvärs. Kul! Igår var det lugnare. Tanken var fotboll men Eldana var sjuk. Pappa ringde och kollade. Farfar var beredd att hämta. Vi pratade en stund om läget, jag var lite ställd inför att träna själv utan henne efter två gånger. Vi vägde saker fram och tillbaka och pappa pratade lugnt och stilla om att man ibland måste våga själv för att liksom växa och sådär. Han jämförde med elefanten i den fina filmen Sing vi såg härom månaden där en lite försiktig elefanttjej som var jätteduktig på att sjunga, liksom höll igen och inte sjöng ut, men när hon gjorde det blev det jättebra och hon kände sig så fri och stark. Vi kom hursomhelst fram till att det inte var läge den här gången, och lagom är bäst, men jag fick med mig ett litet frö om att jag ska låta min elefant tuta nån gång ibland. Pappa kom på att han och mamma haft en liten porslinselefant som symboliserade själva tutet, när tillfällen sa att nu jädrar är det dags för tut. Och nu kom den ut, ur gömmorna... Ska kolla den imorrn. Idag hängde jag med Julia hem. Ringde och styrde upp med pappa på jobbet som vanligt. Han satt i möte och vad det var och jag skickade sms efter sms... Allt löste sig, och så pratade vi lite om jobb (vilket jag fattar), mobiltelefon på skolan (vilket jag sköter, den ligger i princip i ryggsäcken bara som förvaring mellan landå och kantat), och sånt där, och jag fattade förstås klockrent på allting vi pratade om, jag är ju tackochlov klok, och så blev det en kul kväll hos Julia! Väl hemma på landå så blev det en skön avslutning och jag hann läsa några sidor i bibblaboken också, klappandes på Tjet i min handduksturban. Goda dagar, igen. Tut! E