estheralmstrom

Ja vad säger man när allt upprepar sig och "inget" finns att säga. Jag vet att iallafall pappa försöker få mig att berätta om tillvaron men det mesta får han ut från mina ansiktsuttryck. Som t ex när han hämtar på friidrotten och jag kommer rosig och leende från träningen. Det säger mycket även utan ord. Men man har kanske inte så mycket ord nu. Det är mycket att ta in och ta hand om i huvet. Men det verkar som att det går bra. Ni ser när ni ser mig, jag är ok, och ska få leva mitt inledande tonårsliv utan för mycket "störande" intryck inifrån och hemifrån, det räcker gott med vad som kommer utifrån. Men jag vet var ni finns. Från fresta till, gnesta, haha. Men det rullar. Jag förvaltar mitt gäng på bästa sätt och fördelar mina engagemang på ett imponerande sätt, tycks det. Planerar mina umgängen, hänger i skolan, fixar och donar, planerar (även om jag nog inte ser det som så), ordnar även egentid hemma där jag liksom nollställer inför nya intryck och insatser. Nyheter är iallafall ny säng och nymålat på kantat, träff med både fresta och alvik, bekväm på nya vespan, på friidrotten, med egenstyret i den mån det lämpar sig, och säkert mycket annat, i det "lilla". Är man lilla Esther så är man lilla Esther. Det är sen gammalt. Tack alla. E