130116 ett icke ”tandlöst” snömonster
Ett snällt monster, som borrar sig framåt i ren glädje. Jag kom med stängd men leende mun och mötte pappa, och så visade jag gluggen där min första tand var borta! Publikens jubel! Vi misstänkte igår morse att det var på gång och fnissade åt det på toan på morgonen, och Britt såg den var så lös (hon har sett 10 000 lösa barntänder genom åren...), så hon tog en pappersbit, fattade tanden, och plutt, där kom den, jag märkte det knappt. Tandfen besökte dili och lämnade en guldpeng! Sen la vi 20 minuter på en snöhög utanför dagis, trots att jag hade haft en lång dag. Hemma tog vi det bara lugnt och stilla, riktigt stilla faktiskt, jag var trött och det var så skönt att bara sitta och ligga i soffan framför den spännande nya filmens avslutning. Farmor kom på ett blixtbesök och hämtade en grej och gav mig frimärken och brevklistermärken som jag ska ha när jag skriver till er på mitt brevpapper vid mitt skrivbord! Men hur det nu var med tröttheten så slog det runt och jag kom närapå aldrig till ro, pratade och surrade, vände och vred, höll om pappa och vi kom på till slut att han nog fick börja pyssla därute med öppen dörr så jag hörde honom, och så kunde jag komma till ro, och det gjorde jag direkt sen. Skönt. E
