estheralmstrom

Fin kantathelg, såklart. En kul grej var att jag och Stella var på klättring igår eftermiddag. Efter all träning på jumpyard så sprattlade jag uppför alla leder som en spindel, mammas favorit... Idag mötte jag pappa på bron med cykeln, vi fixade på hemköp, jag fick ribs och vi hade en skön kväll. Den bara ökade i innehåll, för peter och storis kom förbi och vi hade riktigt kul. Jag och storis lekte "analogt" och provade att spruta ut vatten ur munnen och sen fånga vattnet på väg tillbaka. Ren vetenskap! En teori vi provade tidigare idag för övrigt när jag berättade att en del i klassen fått för sig att jesus är vetenskap, och där har lärarna något att sätta tänderna i kan man säga... Nåja, vi hade kul, pappa och peter hade det fint, och så avrundade vi kvällen tillsammans och släcker nu ljuset ihop. Jag frågade pappa om mitt jumpyard-armband och han sa att jag ska vara stolt över det. Jag hjälpte honom att starta det stället genom att till exempel vara så stark alla de kvällar han behövde åka ner och stänga eller vara kvar innan han kom hem, och alla långa dagar och veckor i övrigt där jag i hans inre satt på hans axel som en klok och trygg korp med vass blick. Och han är stolt över att han rätade upp skutan när den kastades i utan att vara klar, vilket vi väl visste till viss del. Sen att rederiledningen nu tyckte att pappa inte var den kapten de tänkte när väl skutan hittat sin kurs, inte den kurs pappa fått instruktion om, är en annan historia, men alla är i gott samförstånd som det tydligen heter i sånt här. Men stolthet i insats och tanke, och ödmjukhet i möjlighet och upplevelse, är vad vi båda tar med oss från detta spännande kapitel där jag har varit ett betydande inslag i skrivandet av detta, därför också ett inslag i bloggen. Och kapitlet tillhör vår nya bok som vi började skriva för ett bra tag sen och ni ska veta att den fortsätter lika spännande och framåt som vi började. På landå går vi inte heller i stå, eller på tå, utan det gå, upp i det blå. E