estheralmstrom

Dåså, då kan jag åka skidor som en infödd alpinist, ryckte på axlarna åt svarta pister de sista dagarna. Har som jag genom min skribent försökt förklara genom åren att jag vid sidan om andra intressanta och tacksamma egenskaper och förmågor även besitter en kroppskontroll som passar sig för fysiska utmaningar och upplevelser. Skidåkandet har gått bra helt enkelt och bättre och bättre åk för åk, dag för dag och jag har vid ett flertal tillfällen sagt att jag älskar det och att "jag börjar få klick på det här", typ jag börjar få kläm på det här, men klick låter ju mycket sötare, utan att jag ens visste om det. Vi får se vart detta tar vägen, men kul att ha lite "klick" på utförsåkning inför framtiden. I övrigt är vi förstås mycket tacksamma och ödmjuka till Beatas familj att åter få dela deras lägenhet en vecka och uppleva bergen runt Bad Gastein, en kurort med varma källor från början (slutet 1800-tal till bortre mitten av 1900-talet innan skidåkningen tog över mer och mer, och jag har därmed också åkt i backarna som var arena för VM 1958!). Vi kom efter en lång men väldigt mysig "resa i resan" tillsammans när vi tänker efter, till Bad Gastein station tidig kväll i måndags. Familjen välkomnade oss och Beata och jag sprang och möttes och kramades på perrongen. Sen satt vi i varandras ficka resten av veckan i princip. Livet med en annan familj i en tvåa, om än stor och praktisk, har förstås sina sidor, man går ju lite på varandra, men familjen är så varma, välkomnande och gästvänligt generösa så man blir liksom en del av familjen och då blir det rätt bra, och vi är så glada över upplevelsen igen, och över möjligheten. Vi åkte skidor tisdag till lördag, i alla möjliga backar och system och pappa och jag tittade bara på varandra ibland och liksom utan att säga något förstod att det här är något speciellt vi är med om. Första dagen åkte pappa precis bakom mig. Sen väntade han i backen tills jag var långt nere men inom synhåll och så körde han ifatt etapp efter etapp. Sista en och en halv dag så åkte vi ibland på olika håll, jag med tjejerna och pappa med David. Pappa har fått för sig att han kan det här, och det verkar som att han har lurat backarna till att tro det också. På kvällarna myste vi i lägenheten, med bergen runtomkring som fond, och sista kvällen körde vi middag ute, pappa ville tacka för veckan. Idag söndag röjde vi i lägenheten på förmiddagen och så tog vi bilen till München flygplats. Pappa och jag somnade på varandra i baksätet. Något outtalat sa oss att det var rätt mysigt, tryggt och sammanbindande att hålla handen flera stunder under resan, utan att prata om det. Det blev liksom naturligt, som att vi tackade varandra, visade varandra tacksamhet, att vi klickade kring det vi upplevt. Det var fint. Nu är vi på flygplatsen och gör oss redo för boarding. Vi boardar planet, vi boardar nästa vecka, vi boardar våren, vi boardar nästa del av framtiden. Ready for take off, always. Tack för er alla. E